26/11-07 Vårt tredje barn föds

Måndagen den 26 november hade vi fått tid för igångssättning kl 8.30 på morgonen.

06.00
Vi gick upp vid och gjorde oss iordning för att åka in till UAS och förlosningen. Strax före sju kommer Thessan och Thomas runt. De skulle ta barnen till dagis lite senare på morgonen.


Här är det sista kortet på magen taget på morgonen.

07.00
Jag ringer in till förlossningen för att kolla att tiden vi fått fortfarande gällde. Sköterskan berättade att det var rätt hektiskt där inne just då och att vi kunde ta det lugnt in och komma framåt nio, halvtio. Det kändes bra eftersom det var ett helvetesväder ute och halt.

09.00
Vi kommer in till förlossningen och fick träffa sköterska och läkare nästan på en gång. Jag fick sitta med CTG-kurva i en timme nästan och bäbisen mådde toppen. Läkaren undersökte och konstaterade att det inte riktigt var moget för förlossning men att man kunde sätta igång det det närmaste dagarna. Jag blev lite modstulen till att börja med eftersom jag räknat med att det skulle bli förlossning under dagen. Läkaren förstod hur jag kände och sa att hon inte hade några planer på att skicka hem mig utan att jag kunde stanna där över natten och sen om det såg lugnt ut nästa morgon så kunde de sätta igång det då. Hon föreslog att vi skulle åka ner på stan och sen komma tillbaka på eftermiddagen för en ny undersökning. Kanske kunde en dag på stan göra att det hände saker.

Vi åkte ner på stan för att passa på att uträtta lite julklappsbestyr. Vi klarade av Mysan, Tilde, Ilian och gammelmormor. Alltid något, vi får se när det blir tid att åka in nästa gång. Det beror väl på när jag har återhämtat mig och orkar springa på stan.

04.00
Vi hade stämt träff med Lasse som var på väg upp till Sundsvall och hade vinterdäck med till oss. Desirée var också med och skulle ut till Öregrund för att hämta lite saker som hon glömt sist hon var här. Planen var var nu att följa med oss på kollen på förlossningen och sen åka med KG ut till Öregrund. När vi sen kommer tillbaka till förlossningen så säger de åt oss att gå och fika och komma tillbaka en helvtimme senare. När halvtimmen gått och vi var tillbaka så säger barnmorskan att de nog kan sätta igång det redan på kvällen. Hjälp! Vi som nu räknat med att det skulle bli dagen efter. KG skjutsar ner Desse till bussen och jag byter om och får återigen sitta med CTG-kurva. Barnmorskan sätter också en nål i armen för att förbereda för dropp.


Inga värkar och visst ser jag glad ut!

17.30
 Barnmorskan kommer igen för att göra en koll för att se om det hade börjat öppna sig. Hon kunde tyvärr inte känna ordentligt utan ville att en läkare skulle kolla. Läkaren kom och hon började med att hålla en föreläsning om riskerna med en igångssättning om inte kroppen var reda för det och att vi nog kunde ställa oss in på att åka hem och komma tillbaka om några dagar. Men sen undersöker hon och säger att hon hade kunnat besparat oss föreläsningen för det var helt klart redo för att sättas igång.

18.00
Läkaren tog hål på fosterhinnorna och sätter en elektrod i bäbisens huvud. Det gör man för att man bättre ska kunna registrera hur bäbisen mår. Sen var det bara att vänta på värkarna som förhoppningsvis skulle starta av sig självt. En halvtimme fick jag vänta.

18.30
Första värken kommer krypandes och genast så kom känslorna tillbaka från tidigare förlossningar. "Just det! Det var så här det kändes!" Fram till klockan nio gick det hela riktigt bra. Jag gjorde allt jag läst att man skulle göra; vara uppe och gå, gunga med höfterna, kissa, KG masserade ryggslutet, jag drack mycket och däremellan kunde vi småprata och läsa tidningar mellan värkarna.


20.40
Det blir betydligt värre och barnmorskan föreslog att jag skulle pröva på lustgasen. "Jesus,så fruktansvärt hemskt det är att föda barn!" Jag hade inga vidare bra erfarenheter av lustgas från Tilde förlossning då jag mådde jätteilla (Ilian hann jag ju inte med alls) och jag var nog lite skeptisk denna gång. Det visade sig dock fungera superbra! Jag var stenhög emellanåt. Barmorskan förklarade hur jag skulle andas och att jag skulle försöka undvika att andas ut något av lustgasen i rummet. Hon sa också att hon trodde det skulle bli bäbis innan hon gick av sitt pass klockan halv tio.



21.15
Natt-teamet kommer in och presenterade sig. En sköterska, en barnmorska och en läkarstuderande som skulle vara med om sin första förlossning och skulle ta emot barnet när det kom. Han hetter Gilbert och var supernervös. Stackarn! Jag kan tänka mig att de trodde att det skulle bli en enkel förlossning eftersom jag varit med tidigare och att det därför var smidigt att han fick vara med på just vår förlossning. De kände på magen och sa att de trodde nog att det var ett litet barn. De undersökte mig och konstaterade mig att jag öppnat mig fyra centimeter. Jag blev lite deppad då för jag trodde verkligen att det började närma sig. Barnmorskan sa då att det kunde vara allt mellan tio minuter och flera timmar kvar. De satte dropp för att skynda på det hela lite och jag fik ställa mig på knä i sängen lutad mot huvudänden och så fort de gått från rummet så dundrade värkarna igång och det kändes som om jag skulle börja krysta på en gång. Teamet kom tillbaka från rummet intill och sa att de hört mig in dit och att de trodde att det var på gång nu. Usch, jag har något slags brölande ljud som jag bara lyckas åstadkomma när jag föder barn och börjar närma mig slutet. De undersökte igen och konstaterade att det var en liten bit kvar innan jag kunde börja krysta men att det nog var nära nu. Jag fick lägga mig ner igen.

ca 22.00
Nu trodde jag på allvar att jag inte skulle klara av att föda denna gången. Fy satan vad vidrigt det är! Man vill bara därifrån. KG baddade pannan och försökte filma lite. "Nu är han snart här" säger KG. Jag klamrar mig fast vid lustgasen som inte hjälper alls längre men jag använder den mellan värkarna istället för att bli lite hög och gråta mindre. Jag kände mig vid det här laget totalt värdelös och helt uppgiven. "Du är såå duktig Bea" säger Barnmorskan, men eftersom inget hände så kände jag mig allt annat än duktig. Barnmorskan undersöker och saäger att nu kan du nog börja krysta när som helst. Bra, tänkte jag då är det snart klart. Vi nästa värk försökte jag krysta men ingenting hände och jag höll på att bryta ihop. "Det var segt det här" säger BM. Hon föreslog att hon skulle sätta en kateter för att tömma min urinblåsa för det kunde vara det som var orsaken till att det var lite segt. Jag var inte så inne på tanken att säta kateter. Vet väl kanske inte riktigt vad det innebär men det låter ju hur otäckt som helst. Barnmorskan sa att jämfört med den smärta jag uthärdade under värkarna så kändes det inget alls att sätta en kateter men jag ville i alla fall inte. Jag sa att jag kunde gå och försöka kissa själv istället och det gick hon med på. Så iväg med Barnmorska, KG fick se till att droppställning hängde med och nu skulle jag försöka hinna med att kissa mellan två värkar. Jag kan tala om att det inte gick så bra. När jag satt där så kände jag hur barnet kom och Barnmorksan fick lite panik och skulle försöka få mig att absolut inte krysta nu utan koncentrera mig på att ta mig tillbaka till sängen så att skulle föda där istället. Så tillbaka till sängen för att krysta ut barnet trodde vi. Men icke. Inget barn syntes till och nu ville jag bara dö. Aldrig mer tänker jag genomlida detta!

22.45
Nu skulle barnet ut! De ökade på droppet ännu mera och nu var det bara att krysta som om det gällde livet. Vilket det kändes som om det gjorde för mig. Jag krystade på och varje värk kändes som en evighet.Och äntligen syntes huvudet på barnet. Nu fick jag inte krysta så hårt nästa gång utan bara andas igenom värken och det hade jag ingen lust med alls utan ville bara trycka på så hårt det gick så att det skulle vara över. Men barnmorskan höll emot genom värken trots mina böner att "ta ut ungen!". Sen kommer hela huvudet och Barnmosrkan säger att nu förstår hon varför det gick så trögt. Bäbisen kom "vidöppet", vilket innebär att ansiktet först. Hon hade alltså inte hunnit rotera färdigt. När huvudet väl är ute så ser man okså att bäbisen är intrasslad i navelsträngen och den stackars Gilbert får fullt sjå med att trassla ut barnet. Armen in där, andra armen under där.

23.17
Vid nästa krystvärk så glider hela barnet ut och eftersom hon låg med magen upp så såg KG på en gång att det var en liten flicka. Jag fick upp henne på mitt bröst på en gång och hon var såå liten och såå underbar. Tänk att det blev en flicka. Vi som var så säkra på en pojke. Det kändes faktiskt helt otroligt underbart med en flicka till.

 
Här är hon bara ngn minut gammal.

Tyvärr var det inte slut här utan den förbannade moderkakan skulle ut också. Jag hade absolut inga krafter kvar till att krysta mer och barnmosrkan försökte trycka ut den genom att hänga och trycka på magen. Herregud så ont det gjorde! Och inte hjälpte det heller. En timme senare och efter mycket möda så kommer den och då var det över! Nu kunde jag koncentrera mig på min lilla underbara flicka. Vi tyckte inte att hon var speciellt lik de andra barnen och näsan var lite sned efter förlossningen. Massvis med svart hår hade hon. Helt perfekt! 3220 gr och 50 lång.

Jag går sen och ska försöka kissa igen eftersom livmodern inte kan dra ihop sig om blåsan är fylld men det går inget bra och jag blöder en hel del. Efter ngn halvtimme har jag åtminstone lyckats tömma lite grann och slipper kateter men barnmorskan kommer in emellanåt och trycker på magen för att kolla hur mycket livmodern har dragit ihop sig. Jag säger till KG att jag aldrig mer kommer att gå igenom detta.

Sköterskan pysslar på och jag befinner mig i den där bubblan som man träder in i direkt efter förlossningen. Det är nedsläckt i rummet, bäbisen snuttar lite på brösten och det enda som hörs är surret från fläktarna. Så småningom kommer sköterska in med den traditionella brickan med varm dryck, cider och smörgåsar. Då insåg jag hur hungrig jag var.



Vi ringer till våra föräldrar som befinner sig i Normandie på väg upp från Spanien och berättar den glada nyheten. sen skickar vi sms till en väldans massa vänner och släkt.

02.30
Vi förflyttas till BB där vi får ett eget rum med egen dusch. KG somnar nästan på en gång. Jag ligger och studerar lilltjejen och förundras över hur bedrövligt, underbart, hemskt och förtrollande det är att föda barn. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0